Idag tänkte jag skriva lite om min bror som Jag är väldigt glad över att han finns i mitt liv idag.
Vi växte ju upp under samma tak. och han var verkligen den storebror som man ville ha när man var liten. De år ifrån min barndom som var bäst, var när mina bröder fanns med. som en familj på 4 st. Det fanns ju inget att sakna, eftersom det fanns vid mig hela tiden. Men sen kom tiden.. då de blev äldre och började komma allt mer sällan. Men eftersom jag var liten då så tänkte man ju att det var bara så ett tag.. men när det började gå veckor och månader, tillochmed år, och den lilla sandra också började växa upp förstod jag att något var fel. Jag hörde mina förelldrar prata. prata om saker som man helst skulle sluppit att höra. Sånt som bara händer i vissa undadtag. Man hade ju hört om folk som fastnat i ett missbruk, hört. Men denna gången handlade det inte om någon långt bort som man hade "hört" om. Denna gången var det så nära att det var svårt att förstå. Min älskade bror.. det kunde bara inte stämma. Man ville inte tro på deras ord. Men med tiden märkte jag ju att det inte var en lögn. Jag saknade honom varje dag. Tänkte på honom varje dag. Jag önskade att vi bara var en familj igen. Vi 4 som alltid. Mamma grät. Pappa blev tyst. Så fort man nämnde min bror eller något om han så blev allt tyst. Ingen ville lyssna eller prata. samtalsämnet byttes snabbt ut. Men i min hjärna byttes inget ut, det var samma tankar som alltid - Varför? Efter en viss msn kontakt med min bror fick jag iallafall prata med honom. fråga hur det var med han. Och något av det han skrev den kvällen var: Jag sa till Daniel att ringa, men jag vet inte varför han slutade komma.. Jag kan bara tala för mig själv....jag slutade höra av mig Pga mitt missbruk, ger väl inte mig rätt att vändamin familj ryggen till men tänkte att det sårar mer att se på än att inte se alls tänkte jag! Hade jag fel?

fick många svar ur den meningen. Vi träffades inte på 5 år p.ga att han bodde på behandlingshem. Idag är min bror som vilken vanlig människa som helst. Jobbar och sliter ;) Samma intresse för gitarr som jag. Men det bästa är att han är min storebror. Jag klandrar han inte för det han gjorde, tvärtom. Livssynen ändrades kanske en aning. Men för mig har han alltid varit min bästa bror, och kommer alltid att vara. Han är en stor förebild för mig. Att han klarade att kämpa sig ur situationen som han befann sig i. Den är inte många som klara det. Men han gjorde, och därför är jag stolt.

Och jag tycker att ni också ska tänka på era syskon. Vara glada att dom finns. För det är värt mycket <3