dag, dagar.
blandade känslor i överflöd idag. Det är mycket som händer på samma gång så har svårt att hänga med..
Igår tillbringades större av dagen med saragumman! Vi övervägde förslag men kom inte fram till något!!! Men mycket trevligt var det iaf! och mycket skratt blev det som vanligt med den flickan! :)
Sen åkte jag med familjen till habo och träffade hela släkten. Händer inte så väldigt ofta nu för tiden så man får ta vara på det. Jätte mysigt var det <3
Blev en mysig fika med systeryster idag iaf! en liten skolkis från sista lektionen :)
Sen satt vi på ett tråkigt jävla föräldramöte som va sjukt ovärt att hänga med på eftersom vi redan har fått samma information 3 gånger :) sen blev sandra gajrig för hon inte fick "lilla menyn" utan bara en svettig ostmacka -.- haha men såånt äre!
Och nu vet iaf nina hur en Tusenfoting luktar (a)
mycket gullig bild på mig och sys! Du betyder mest gumman.
kanske lite runda om fötterna där ... (a)
life
ja dom flesta har väl hört/sett att jag och johan inte är tillsammans längre.. hittade ett dokument som jag skrev för länge sedan.. har fortsatt nu. och här är en liten del av allt som hänt.
Älskade du.
Nu har det gått 1 år, 2 månader och 14 dagar sedan ett tomrum i mitt hjärta fylldes med något så obeskrivligt vackert. Kärleken knackade på min dörr, och den var till för mig. För oss.
Att bara få dela mitt liv med en sån underbar person.. att bara få ta del av allt ditt.. och att bara få känna den riktiga äkta kärleken..allt det man drömt om, blev plötsligt verklighet.
Jag förstod tidigt att det var han. Att det var han som jag vill leva och åldras med. Han som var kärleken i mitt liv. Jag var helt säker. Och det är jag fortfarande. Det är han.
Jag kan inte tro att vårat möte var en slump. Jag har levt hela mitt liv här i Jönköping/Bankeryd medans du har levt en stor del av ditt på andra sidan jordklotet.
Jag visste inte om att du fanns, och du hade aldrig hört mitt namn.
Vi har haft två helt olika uppväxter och liv. Vi har gått två helt olika vägar.
men de vägarna slogs ihop och så möts vi där, på samma väg, i samma land, samma dag och samma tid. Det var Guds mening. Han sände en ängel till mig. Han sände dig.
våra personliga egenskaper var som ett pussel. Varje bit passade.
När du blir arg så skojar jag och du börjar skratta. När jag är ledsen tröstar du mig så jag blir glad. När vi båda är glada så skrattar vi massor!
Johan Mattsson, jag vill alltid ha dig vid min sida.
Du är det bästa som finns.
Jag älskar dig mer än vad någon annan människa skulle kunna föreställa sig.
Jag tror på ett nu. Jag tror på ett sen. Jag tror på ett föralltid.
23 september 2010.
Det här skriver jag med tårar i mina ögon. Med tankar om dig i mitt huvud är allt bara minnen nu. Den 14 september 2010 var det inte längre du och jag. Det fanns inget vi längre. Inget oss. Jag vet inte exakt vad som hända mellan oss som gjorde att det inte funkade. Jag antar att vi började ta varandra förgivet. Det blev lite för mycket, eller rättare sagt för lite av allt. Vi hade inte så mycket att prata med varandra om mer. Och pratade vi om något den senaste tiden var det bara om något som rörde ”ensjälv”. Det blev ganska mycket jag ”ska göra”, och ”jag ska köpa” och ”jag har gjort” från just din sida. Det blev mindre prat om mig och jag började på så sätt känna mig mindre viktig. Vi började bråka om ingenting. Vi kände varandra så väl att det började väga över åt dåliga, trista och tysta hållet. Vi slutade planera saker som vi skulle göra tillsammans. Ja, vi tog varandra förgivet. Han eller Hon som bara alltid fanns där. Man kanske inte tog sig den där lilla extra stunden av att bara ta sig tiden att säga hur mycket den andra verkligen betyder. Vi lät det rinna ut i sanden. Saker som man blivit ledsen och sårad för gjorde vi aldrig till någon stor grej. Utan vi började istället stapla det i osynliga högar. Men när högarna blev för stora blev dom heller inte osynliga längre. Då kom allt på en gång. Men istället för att ta itu med dom riktiga problemen gick småtjafs före. Du tyckte att jag höll för hårt i dig och borde släppa efter lite medans jag kunde tycka att du borde hållt hårdare i mig. Jag vet att vi blev allt mer olika. Du ville göra alla dina saker på ditt sätt, och jag mina, på ett annat. Att prata är en viktig sak i ett förhållande, och en viktig sak för mig. Men du ville inte prata om saker som rörde oss. Det var inte lika viktigt för dig. Och när man inte kan prata med någon håller man saker för sig själv. Om man inte kan prata så bär man runt på saker tunga som stenar. Och kanske, lättar man sitt hjärta någon annanstans. Hos någon som kan ge tips, råd och som visar omtanke. Sånt som man egentligen bara ville ta upp med dig, togs istället upp med andra. Jag fick bära runt dom ” tunga stenarna” tills jag inte orkade. Och även om du visste och såg att jag var ledsen nu sista tiden, så struntade du i det. Du blundade för sanningen. Jag undrade många gånger vad fan jag hade gjort. Ville aldrig såra dig. Och det ville antagligen inte du heller.
Men som sagt, att det tog slut var det bästa för oss båda. Och jag kommer alltid minnas dig som en av de bästa.
Min första kärlek.
Och orden, dagarna, minnena med dig finns alltid kvar. Jag ska förvara dom väl. För detta har trots detta tråkiga slut, varit dom bästa 2 åren i hela mitt liv. Du fick mig att känna glädje och lycka. Jag har haft så roligt med dig. Resan till Spanien var verkligen en höjdpunkt i mitt liv. Alla dagar i solen med dig. Värme, glädje. Våra 2 Göteborg resorna. Lars Winnerbäcks konsert, som var något av våra sista minnen tillsammans. gud vad jag mådde bra då. Att stå där i solen med dig, nästan längs framme vid scenkanten. När Melissa horn spelade låten ”Jag vet vem jag är när jag är hos dig” och du tittade på mig och tog min hand. Det behövdes inte sägas något. Kände hur kärleksfjärilarna flög vilt i hela kroppen då. Nu har vi gått olika vägar, kanske möts dom någonstans, kanske inte.. Du kommer alltid betyda mycket för mig.
Tack för allt fint, Johan Mattsson.
Is it over yet? In my head.
Is it over yet? In my head.
Innan.
Innan visste jag hur jag ville leva mitt liv. Jag visste vilka personer jag ville ha i det. Jag hade min bild där i ena handen om hur allt skulle se ut, och man kunde se den så klart. underbara dagar.
Nu.
Nu finns bara en suddig och oläslig bild kvar. Jag vet lika väl som alla andra att man inte kan förutspå sitt liv och att man inte kan veta exakt vad det är man vill. Men jag vet inte hur jag ska veta att jag går rätt väg. det ända jag vet är iallafall att jag inte orkar ha det såhär mer. inte en dag till. fast många mer dagar kommer det blir. många fler tårar kommer att falla. Kanske vore bättre om jag gick en helt annan väg än dom 2 jag har att gå nu. För det jag vill minst i hela jävla världen är att såra någon som jag tycker om..
det är ett helvete och det förföljer mig överallt. Ibland syns det, men oftast inte. Oftast är det bara dom ytterst få människor som står en riktigt riktigt nära som ser. Men inte ens dom kan göra något åt det, bara jag kan.
